Jag har alltid älskat att måla och skapa i lera, sy, skriva berättelser, spela teater och snickra. Själva skapandet har alltid varit lika självklart som att andas eller äta för mig. Däremot har jag aldrig förstått mig på sport. När jag var 10 år var jag snabb. Jag blev därför värvad till friidrottsklubben av en kompis. På första träningen sprang jag fortare än alla andra och fick springa mot de lite äldre. Jag sprang fortare än dem också. Efter den gången gick jag aldrig mer tillbaka till träningen. Min far kunde inte förstå det. Jag kunde först inte förklara, men så småningom kom det: Varför? Varför ska jag springa? Det gav mig ingenting. Tävlandet var helt ointressant. Och att springa samma sträcka om och om igen? Fruktansvärt enahanda. Som vuxen har jag dock funderat över det här. Det finns ju ett oerhört engagemang för både sport och kultur, så det finns definitivt ett behov av båda. Men vad gör de här olika krafterna i våra liv? Och har vi bala
"Du kommer aldrig att återfå din arbetsförmåga. Du får nog acceptera att bli sjukpensionär." Så sa min utredare på Försäkringskassan. Året var 2005 och jag var 34 år. Jag protesterade förstås. Sa att jag är på väg, att jag känner att det går åt rätt håll. Påpekade att jag hade varit borta från arbetslivet i 3 år, varav ett år gått åt till barnafödande. Menade på att även om det tar 3 år till, så har jag ändå ca 40 år kvar som yrkesverksam. De vek sig och jag kämpade vidare. Men vad hade hänt om jag hade varit bara lite svagare, bara lite mindre envis? För mig kändes det som en dödsdom. Jag fick en gråtklump i halsen. Inte jobba? Jag som älskar det! I det skedet av mitt liv var det fortfarande grunden för min existens: Att prestera. Det var totalt knäckande att bli bedömd som slut, för jag ville ju. Bidra. Skapa. Förbättra. Vara en del av det goda i samhället. Eftersom vi har de regler vi har kring sjukförsäkring, så hamnar vi i ett ingenmansland av icke-deltagande