Ett glatt barn var jag enligt uppgift – men jag lyckades beta av en hel del sjukdom före min 18-årsdag. Alla barnsjukdomar utom påssjukan. Lårbensbrott som 3-åring med påföljande njursten, sjukhusvistelse i många veckor. Blandade barnallergier (jordgubbar m m) och sedan svår gräsallergi (gråbo, timotej) som 12-åring. Sprutor, piller, inhalator – sommaren igenom var jag hårt medicinerad och jättetrött.
Första ryggproblemen vid 13. Svår kotförskjutning, "utslitna diskar" (ha!), ischias. Gick med pyttesteg, svåra smärtor. Benhinneinflammation. Urinvägsinfektion. Många öroninflammationer, en gång så illa att jag blev döv i 3 veckor. Spricka i hälen, gips. En period med höfter som gick ur led. Förhöjd ärrbildning på axlar och bröst – det blev stora, röda ärr så fort jag kliade mig. Och de gick inte bort.
Salmonella. Hu, det var inte kul. Scharlakansfeber – åh, det var när jag var vald till Nynäshamns lucia! Det vägrade jag att missa, så jag stapplade runt med 40 graders feber på 8 tåg. Bröt båtbenet (i vänster hand). Lilltån har jag nog sparkat av två gånger.
En kan konstatera att jag redan som liten hade problem med balansen i livet. Det var helt klart inte jämnt mellan energiinsättningar och energiuttag – jag måste ha gått på tom tank redan från början. Hungrig, för det var otillåtet att amma barn oftare än var 4:e timme. Näringsbristig, eftersom jag blev sjuk hela tiden. Och lårbensbrott av att ramla lite på asfalt? Jag måste ha varit väldigt svag.
Ändå var min självbild att jag var stark och frisk.
Hur i all sin dar fick jag till det? :)
I efterhand har jag funderat på om det var det folk sa:
"Du är stark, du klarar det."
Jag vet inte, men jag har aldrig känt mig som en sjukling. Och jag var nog ganska glad ändå! Men ibland undrar jag om jag mest var tapper. Härdade ut. För dö, det fick jag ju aldrig göra.
Det är min hemligaste tanke: Min dödslängtan.
Alltid, sedan jag var liten, har jag tänkt att jag ska dö. Snart, snart. Jag ska få åka tillbaka till lugnet. Bara jag väntar lite till. Ha tålamod, Karin. Som vuxen har jag mött det här under hypnos och i andra terapiformer och det är helt klart: Jag har alltid trott att jag inte skulle behöva leva så länge. Det känns som om mitt kontrakt på livet skrevs för 3 veckor – men att någon i smyg ändrade avtalet utan min vetskap. Så jag föddes i tron att jag skulle avsluta snart, men livet har bara fortsatt.
Inte ens när jag var superutbränd i 30-årsåldern tog det slut. Ayurvedaläkaren tittade strängt på mig och sa att "närmre döden än så här kan ingen vara och överleva". Och jag tänkte lite hoppfullt: Nu kanske? Men nej. Terapeuten som blev förskräckt när jag beskrev döden som lugn och skön. Som inte förstod att jag aldrig har varit suicidal – jag har bara längtat. Inte varje dag, inte hela tiden, men då och då.
Jag längtar inte längre. Det har gått över. Faktum är att det gav med sig när jag fick bättre kontakt med min andlighet. Fler trådar till evigheten – det var vad jag behövde. Nu för tiden, när dödslängtan kommer över mig, så har jag två bilder jag frammanar:
Den första är silvergungan. Bilden kom till mig under en Rosenterapibehandling. Jag som en bäbis i en vit hoppgunga eller lära-gå-gunga. Den är gjord av en miljon silvertrådar som var och en kommer ifrån en stjärna. Jag är ett med stjärnorna, de är kopplade till mig – och de hjälper mig, fångar mig medan jag lär mig gå.
Den andra är jättehänderna, en bild jag ofta får under Reiki. Jag sitter i två jättehänder som bär mig över marken. De är kupade så att jag kan sitta med ryggstöd och benen raka framför mig och bara titta på allt märkvärdigt runt omkring, helt utan ansträngning. Jag är buren, jag är vaggad.
Nu för tiden är jag här och nu. Jag har insett att det inte är någon brådska. Döden, den kommer så småningom. Ingen hets dit, ingen hets härifrån. Det blir när det ska bli. Och under tiden finns det ganska mycket att uppleva.
Första ryggproblemen vid 13. Svår kotförskjutning, "utslitna diskar" (ha!), ischias. Gick med pyttesteg, svåra smärtor. Benhinneinflammation. Urinvägsinfektion. Många öroninflammationer, en gång så illa att jag blev döv i 3 veckor. Spricka i hälen, gips. En period med höfter som gick ur led. Förhöjd ärrbildning på axlar och bröst – det blev stora, röda ärr så fort jag kliade mig. Och de gick inte bort.
Salmonella. Hu, det var inte kul. Scharlakansfeber – åh, det var när jag var vald till Nynäshamns lucia! Det vägrade jag att missa, så jag stapplade runt med 40 graders feber på 8 tåg. Bröt båtbenet (i vänster hand). Lilltån har jag nog sparkat av två gånger.
En kan konstatera att jag redan som liten hade problem med balansen i livet. Det var helt klart inte jämnt mellan energiinsättningar och energiuttag – jag måste ha gått på tom tank redan från början. Hungrig, för det var otillåtet att amma barn oftare än var 4:e timme. Näringsbristig, eftersom jag blev sjuk hela tiden. Och lårbensbrott av att ramla lite på asfalt? Jag måste ha varit väldigt svag.
Ändå var min självbild att jag var stark och frisk.
Hur i all sin dar fick jag till det? :)
I efterhand har jag funderat på om det var det folk sa:
"Du är stark, du klarar det."
Jag vet inte, men jag har aldrig känt mig som en sjukling. Och jag var nog ganska glad ändå! Men ibland undrar jag om jag mest var tapper. Härdade ut. För dö, det fick jag ju aldrig göra.
Det är min hemligaste tanke: Min dödslängtan.
Alltid, sedan jag var liten, har jag tänkt att jag ska dö. Snart, snart. Jag ska få åka tillbaka till lugnet. Bara jag väntar lite till. Ha tålamod, Karin. Som vuxen har jag mött det här under hypnos och i andra terapiformer och det är helt klart: Jag har alltid trott att jag inte skulle behöva leva så länge. Det känns som om mitt kontrakt på livet skrevs för 3 veckor – men att någon i smyg ändrade avtalet utan min vetskap. Så jag föddes i tron att jag skulle avsluta snart, men livet har bara fortsatt.
Inte ens när jag var superutbränd i 30-årsåldern tog det slut. Ayurvedaläkaren tittade strängt på mig och sa att "närmre döden än så här kan ingen vara och överleva". Och jag tänkte lite hoppfullt: Nu kanske? Men nej. Terapeuten som blev förskräckt när jag beskrev döden som lugn och skön. Som inte förstod att jag aldrig har varit suicidal – jag har bara längtat. Inte varje dag, inte hela tiden, men då och då.
Jag längtar inte längre. Det har gått över. Faktum är att det gav med sig när jag fick bättre kontakt med min andlighet. Fler trådar till evigheten – det var vad jag behövde. Nu för tiden, när dödslängtan kommer över mig, så har jag två bilder jag frammanar:
Den första är silvergungan. Bilden kom till mig under en Rosenterapibehandling. Jag som en bäbis i en vit hoppgunga eller lära-gå-gunga. Den är gjord av en miljon silvertrådar som var och en kommer ifrån en stjärna. Jag är ett med stjärnorna, de är kopplade till mig – och de hjälper mig, fångar mig medan jag lär mig gå.
Den andra är jättehänderna, en bild jag ofta får under Reiki. Jag sitter i två jättehänder som bär mig över marken. De är kupade så att jag kan sitta med ryggstöd och benen raka framför mig och bara titta på allt märkvärdigt runt omkring, helt utan ansträngning. Jag är buren, jag är vaggad.
Nu för tiden är jag här och nu. Jag har insett att det inte är någon brådska. Döden, den kommer så småningom. Ingen hets dit, ingen hets härifrån. Det blir när det ska bli. Och under tiden finns det ganska mycket att uppleva.
Kommentarer
Skicka en kommentar