"Du kommer aldrig att återfå din arbetsförmåga. Du får nog acceptera att bli sjukpensionär."
Så sa min utredare på Försäkringskassan. Året var 2005 och jag var 34 år.
Jag protesterade förstås. Sa att jag är på väg, att jag känner att det går åt rätt håll. Påpekade att jag hade varit borta från arbetslivet i 3 år, varav ett år gått åt till barnafödande. Menade på att även om det tar 3 år till, så har jag ändå ca 40 år kvar som yrkesverksam.
De vek sig och jag kämpade vidare.
Men vad hade hänt om jag hade varit bara lite svagare, bara lite mindre envis?
För mig kändes det som en dödsdom. Jag fick en gråtklump i halsen. Inte jobba? Jag som älskar det! I det skedet av mitt liv var det fortfarande grunden för min existens: Att prestera. Det var totalt knäckande att bli bedömd som slut, för jag ville ju. Bidra. Skapa. Förbättra. Vara en del av det goda i samhället.
Eftersom vi har de regler vi har kring sjukförsäkring, så hamnar vi i ett ingenmansland av icke-deltagande. Du får om du uppbär sjukersättning inte göra för mycket. Inte utbilda dig, inte jobba ideellt, inte skapa. Reglerna skickar dig helt enkelt ut från den skapande cirkeln till att observera, stå utanför.
Jag ville inte det.
Att vara 34 år, tidigare högpresterande och ytterst kapabel, och bli satt på åskådarplats? Nej. Så kan vi inte behandla människor. Vad jag hörde att Försäkringskassan sa var: "Det är inte värt att satsa på dig, du har inget att erbjuda samhället." Kanske försökte denna tjänstekvinna egentligen vara snäll, eller på något sätt låta mig få vara ifred. Genom att erbjuda mig att bli det som då hette sjukpensionär, skulle jag få mitt på det torra. Det är åtminstone min snällaste tolkning, men i ett samhälleligt perspektiv är det ändå helt förkastligt.
(Ibland har jag känt att det var dumt. Jag kanske bara skulle ha tackat ja till ersättningen, flyttat till Portugal och odlat apelsiner? Men herregud så trött jag hade varit på det efter fem år...)
Jag började jobba halvtid 2006. Gick upp till 75% 2008 och är sedan 2010 heltidsarbetande. Sedan 2013 har jag utöver det också jobbat mycket ideellt. Nu, 2019, är jag dessutom tillbaka i skapandet, kreativiteten. I'm back! Det var väl det jag trodde: Jag kom tillbaka. Klokare, starkare, större.
Utifrån denna erfarenhet vill jag göra en lista med tips. Till Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, andra myndigheter och även arbetsgivare. Varsågod, slit den med hälsan!
1 Låt folk som är sjuka bli friska.
Tvinga dem inte tillbaka för tidigt, det blir aldrig bra. Men släpp dem inte heller! De kommer tillbaka, vänta bara. Det tar den tid det tar. Medicinera inte bort problemen. Det är som att lägga ett lock på skittunnan – förr eller senare jäser skiten över. Ta tag i orsakerna, se bakom symptomen och gör jobbet ordentligt med en gång.
2 Anpassa arbetsbördan efter livssituation.
Vi går igenom olika saker i olika skeden i livet. Barnafödande, småbarnsår, sjukdomar, dödsfall, ekonomiska svårigheter... Det är en del av livet. Det är billigt och medmänskligt att låta arbetsbördan följa med detta. Låta ansvar och arbetsuppgifter bölja lite fram och tillbaka, beroende på hur människan har det. För arbetsgivare: Var uppmärksam! Håll en öppen dialog. Var tydlig med att det är okej att inte orka maxa hela tiden. Finn vägar att använda varje persons kraft lagom. För myndigheter: Var inte så stelbenta! Anpassa, var följsamma, lyssna in individens behov i stunden. Lätta på reglerna! Se att det inte handlar om PÅ eller AV, utan femtio nyanser däremellan.
3 Förstå att arbete är en del av livet.
Det är viktigt att bidra. Alla vill det. Samtidigt är arbetet bara EN del av livet. Det kan inte vara meningen att vi ska ägna all vår vakna tid åt att tänka på, planera för och genomföra vårt förvärvsarbete, det som egentligen bara fyller våra allra mest grundläggande behov: Sätter mat på bordet, tak över huvudet och kläder på kroppen. Vi måste ha tid och energi kvar till att upptäcka, uppleva, känna, möta, utvecklas, söka, finna. Skapa: Sjunga, dansa, måla, odla, bygga, svetsa, brodera. Njuta. Umgås. Fundera. Det som gör oss mänskliga. Låt folk ha semester och vara lediga på riktigt. Låt anställda disponera sin tid efter sitt eget huvud. Lätta på regelverken, låt oss tänka själva.
4 Se alltings potential.
Även en sjukskrivning har kapacitet att lära oss något. Vad gick fel här? Vad hade den här personen behövt för att behålla sin hälsa? Kan den här individens erfarenheter lära oss något som andra har glädje av? Vad orkar och vill den sjukskrivna bidra med just nu?
Ingen är vinnare i ett "antingen-eller"'-system.
Det får inte vara så svart-vitt.
Och: Vi behöver fundera på hela vår samhällsutveckling.
När över 30 % av de arbetsföra och 35% av skoleleverna är sjukskrivna måste vi konstatera att vi gör något fel. Men det är en annan diskussion.
Så sa min utredare på Försäkringskassan. Året var 2005 och jag var 34 år.
Jag protesterade förstås. Sa att jag är på väg, att jag känner att det går åt rätt håll. Påpekade att jag hade varit borta från arbetslivet i 3 år, varav ett år gått åt till barnafödande. Menade på att även om det tar 3 år till, så har jag ändå ca 40 år kvar som yrkesverksam.
De vek sig och jag kämpade vidare.
Men vad hade hänt om jag hade varit bara lite svagare, bara lite mindre envis?
För mig kändes det som en dödsdom. Jag fick en gråtklump i halsen. Inte jobba? Jag som älskar det! I det skedet av mitt liv var det fortfarande grunden för min existens: Att prestera. Det var totalt knäckande att bli bedömd som slut, för jag ville ju. Bidra. Skapa. Förbättra. Vara en del av det goda i samhället.
Eftersom vi har de regler vi har kring sjukförsäkring, så hamnar vi i ett ingenmansland av icke-deltagande. Du får om du uppbär sjukersättning inte göra för mycket. Inte utbilda dig, inte jobba ideellt, inte skapa. Reglerna skickar dig helt enkelt ut från den skapande cirkeln till att observera, stå utanför.
Jag ville inte det.
Att vara 34 år, tidigare högpresterande och ytterst kapabel, och bli satt på åskådarplats? Nej. Så kan vi inte behandla människor. Vad jag hörde att Försäkringskassan sa var: "Det är inte värt att satsa på dig, du har inget att erbjuda samhället." Kanske försökte denna tjänstekvinna egentligen vara snäll, eller på något sätt låta mig få vara ifred. Genom att erbjuda mig att bli det som då hette sjukpensionär, skulle jag få mitt på det torra. Det är åtminstone min snällaste tolkning, men i ett samhälleligt perspektiv är det ändå helt förkastligt.
(Ibland har jag känt att det var dumt. Jag kanske bara skulle ha tackat ja till ersättningen, flyttat till Portugal och odlat apelsiner? Men herregud så trött jag hade varit på det efter fem år...)
Jag började jobba halvtid 2006. Gick upp till 75% 2008 och är sedan 2010 heltidsarbetande. Sedan 2013 har jag utöver det också jobbat mycket ideellt. Nu, 2019, är jag dessutom tillbaka i skapandet, kreativiteten. I'm back! Det var väl det jag trodde: Jag kom tillbaka. Klokare, starkare, större.
Utifrån denna erfarenhet vill jag göra en lista med tips. Till Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, andra myndigheter och även arbetsgivare. Varsågod, slit den med hälsan!
1 Låt folk som är sjuka bli friska.
Tvinga dem inte tillbaka för tidigt, det blir aldrig bra. Men släpp dem inte heller! De kommer tillbaka, vänta bara. Det tar den tid det tar. Medicinera inte bort problemen. Det är som att lägga ett lock på skittunnan – förr eller senare jäser skiten över. Ta tag i orsakerna, se bakom symptomen och gör jobbet ordentligt med en gång.
2 Anpassa arbetsbördan efter livssituation.
Vi går igenom olika saker i olika skeden i livet. Barnafödande, småbarnsår, sjukdomar, dödsfall, ekonomiska svårigheter... Det är en del av livet. Det är billigt och medmänskligt att låta arbetsbördan följa med detta. Låta ansvar och arbetsuppgifter bölja lite fram och tillbaka, beroende på hur människan har det. För arbetsgivare: Var uppmärksam! Håll en öppen dialog. Var tydlig med att det är okej att inte orka maxa hela tiden. Finn vägar att använda varje persons kraft lagom. För myndigheter: Var inte så stelbenta! Anpassa, var följsamma, lyssna in individens behov i stunden. Lätta på reglerna! Se att det inte handlar om PÅ eller AV, utan femtio nyanser däremellan.
3 Förstå att arbete är en del av livet.
Det är viktigt att bidra. Alla vill det. Samtidigt är arbetet bara EN del av livet. Det kan inte vara meningen att vi ska ägna all vår vakna tid åt att tänka på, planera för och genomföra vårt förvärvsarbete, det som egentligen bara fyller våra allra mest grundläggande behov: Sätter mat på bordet, tak över huvudet och kläder på kroppen. Vi måste ha tid och energi kvar till att upptäcka, uppleva, känna, möta, utvecklas, söka, finna. Skapa: Sjunga, dansa, måla, odla, bygga, svetsa, brodera. Njuta. Umgås. Fundera. Det som gör oss mänskliga. Låt folk ha semester och vara lediga på riktigt. Låt anställda disponera sin tid efter sitt eget huvud. Lätta på regelverken, låt oss tänka själva.
4 Se alltings potential.
Även en sjukskrivning har kapacitet att lära oss något. Vad gick fel här? Vad hade den här personen behövt för att behålla sin hälsa? Kan den här individens erfarenheter lära oss något som andra har glädje av? Vad orkar och vill den sjukskrivna bidra med just nu?
Ingen är vinnare i ett "antingen-eller"'-system.
Det får inte vara så svart-vitt.
Och: Vi behöver fundera på hela vår samhällsutveckling.
När över 30 % av de arbetsföra och 35% av skoleleverna är sjukskrivna måste vi konstatera att vi gör något fel. Men det är en annan diskussion.
Kommentarer
Skicka en kommentar