Leosons blogg

"Vad ska du bli när du blir stor? Rita en bild och berätta för dina kamrater." Det var årskurs 2 i skolan. Barnen runt omkring mig satte fart. Brandmän, poliser, sjuksköterskor och lärare började ta form. Jag visste precis vad jag skulle rita! Tips till intresserade: 1 Om du går i en skola i ett sekulariserat arbetarsamhälle, där INGEN (och jag menar ingen) är religiös, säg inte att din framtidsdröm är att bli Jesus. 2 När den snälla läraren säger att du får ångra dig, dräm inte till med President som nummer två. Bild från Jesus Christ Superstar, Växjö. Foto: Mats Samuelsson (?) Det är inte lätt att vara barn. Jag var sju år, eftersom jag hade börjat ett år tidigare i skolan, och hade inga som helst begrepp om lagom eller möjligt. Vadå, Jesus gick väl inte i Jesus-skola? Vad är det som säger att inte jag kan bli nästa Jesus? Och jag veeet att vi inte har president i Sverige, men vad är det som säger att det är så när jag blir stor? Förresten kanske jag vill bo någ

Ett glatt barn var jag enligt uppgift – men jag lyckades beta av en hel del sjukdom före min 18-årsdag. Alla barnsjukdomar utom påssjukan. Lårbensbrott som 3-åring med påföljande njursten, sjukhusvistelse i många veckor. Blandade barnallergier (jordgubbar m m) och sedan svår gräsallergi (gråbo, timotej) som 12-åring. Sprutor, piller, inhalator – sommaren igenom var jag hårt medicinerad och jättetrött. Första ryggproblemen vid 13. Svår kotförskjutning, "utslitna diskar" (ha!), ischias. Gick med pyttesteg, svåra smärtor. Benhinneinflammation. Urinvägsinfektion. Många öroninflammationer, en gång så illa att jag blev döv i 3 veckor. Spricka i hälen, gips. En period med höfter som gick ur led. Förhöjd ärrbildning på axlar och bröst – det blev stora, röda ärr så fort jag kliade mig. Och de gick inte bort. Salmonella. Hu, det var inte kul. Scharlakansfeber – åh, det var när jag var vald till Nynäshamns lucia! Det vägrade jag att missa, så jag stapplade runt med 40 graders feber

En liten tonårstid av "men jag då" hade jag först. Jag behövde tänka så för att vända på skutan. När folk föreslog saker och när jag själv planerade saker så fick jag tänka "men jag då, vad får jag ut av det här"? Oooo – att vara självisk! Det är fult. Eller är det så? Kanske måste vi vara det, åtminstone lite. För om inte jag för min talan, vem ska då göra det? Det innebär ju inte att allt måste bli på mitt sätt eller att alla alltid ska visa hänsyn till mig. Däremot innebär det att jag också räknas. Jag tyckte att det var en prima strategi. Det tyckte inte folk runt omkring. Nej, de var ju vana vid att jag alltid ställde upp och osjälviskt la mig platt. Dörrmattan utan egen vilja, hur praktiskt som helst. Men nu var det andra tider, minsann, och det gillades icke. De nära och kära vande sig, men i de yttre cirklarna stötte jag på motstånd. Det visade sig att många av dem jag hade omgivit mig med faktiskt mest uppskattade mig för vad jag kunde göra fö

Att försöka göra så många som möjligt lyckliga var mitt mål. En ädel tanke – men ack, så fel det blev... Jag blev en people pleaser, en som försökte göra alla nöjda. Åsidosatte mig själv och mina önskningar för att åstadkomma det som andra uttryckte. Enkelt uttryckt: I min fina devis "så mycket lycka som möjligt åt så många som möjligt" glömde jag bort en person – mig själv. Tänkte oftast att det inte var så viktigt, det jag ville. Jag kunde ju avstå. Huvudsaken var ju att så många som möjligt blev glada! Men på något konstigt sätt blev det allt som oftast faktiskt på bekostnad av mig. Den där grejen som ingen vill göra – äsch, jag tar den. Så lång tid tar den ju inte. Och visst kan jag hålla kursen fastän jag är sjuk! Annars måste ju 20 personer ställa om sig och krångla för att hitta ett nytt datum. Det blev en livsstil. Jag lyssnade in vad andra behövde, ville, önskade och gjorde så gott jag kunde för att få det att hända. Men det kostade på... Jag åsidosatte mina

Ända sedan jag var liten har jag varit en grubblare. Det kanske har gått de flesta förbi, för utåt sett har jag sett ut som en doer, en som gör. Och visst: Jag har gjort. Också. Men mest har jag faktiskt tänkt. Jag började fundera över meningen med livet när jag var 11/12 år. Vuxenlivet, framtiden – det verkade så meningslöst för mig. Ska vi bara leva för att dö? Eller för levandets skull? Skaffa barn som ska leva tills de dör? Jag sökte ett ”higher purpose”, en högre mening, ett syfte.  Jag växte upp i en sekulariserad, eller snarare ateistisk, familj. Religion var opium för folket, något de med klent förstånd tog till när de inte redde ut sin situation. Förstånd, intelligens och naturvetenskapliga metoder var det som dyrkades i mitt barndomshem.  Det skavde för mig. Jag kände med hela mitt väsen och varenda fiber i min kropp att det inte kunde vara hela sanningen. Dessutom tänkte jag rationellt: Om allt går ut på att födas, begripa saker, producera för att överleva för at