Jag har alltid älskat att måla och skapa i lera, sy, skriva berättelser, spela teater och snickra. Själva skapandet har alltid varit lika självklart som att andas eller äta för mig. Däremot har jag aldrig förstått mig på sport. När jag var 10 år var jag snabb. Jag blev därför värvad till friidrottsklubben av en kompis. På första träningen sprang jag fortare än alla andra och fick springa mot de lite äldre. Jag sprang fortare än dem också. Efter den gången gick jag aldrig mer tillbaka till träningen. Min far kunde inte förstå det. Jag kunde först inte förklara, men så småningom kom det: Varför? Varför ska jag springa? Det gav mig ingenting. Tävlandet var helt ointressant. Och att springa samma sträcka om och om igen? Fruktansvärt enahanda. Som vuxen har jag dock funderat över det här. Det finns ju ett oerhört engagemang för både sport och kultur, så det finns definitivt ett behov av båda. Men vad gör de här olika krafterna i våra liv? Och har vi bala