Fortsätt till huvudinnehåll

Livets cykler

När jag fyllde 40, bestämde jag att jag fyllde 4.0 – den fjärde versionen, helt enkelt.

Den första versionen var barnet och ungdomen, den jag uppfostrades till, den som bodde med sin födelsefamilj i det lilla samhället där världen var färdig. Hon som sågs som en introvert pluggis, finbarn som dansade, hon som alltid maxade alla prov. En outsider i rostbrun cape och filthatt. Flickan som skulle bli forskare, läkare, advokat eller åtminstone journalist.

Den andra var tjugoåringen som gav sig ut och testade att stå på egna ben, som åkte till borgarstaden för att plugga men som blev koreograf och regissör. Hon som på tåget dit bestämde sig för att kliva av som en extrovert och självsäker person, som lyfte fram allt det kreativa, drivna och busiga i sig själv och alla. Hon som startade och drev dansskola för tusentals barn och ledde stora musikaluppsättningar, gick på premiärer och var som solen.

Den tredje var mammakvinnan, som födde barn och renoverade hus. Som blev ordförande för föräldraföreningen i skolan, som startade en fristående skola åt sina och andras barn. Kvinnan som var pelaren i hemmet, som syltade och saftade och odlade och bakade. En stabil, jordad men mycket, mycket trött person med ganska låg energi och dito självförtroende.

Den fjärde var hälsoarbetaren, som vis av sina egna erfarenheter hjälpte andra till bättre hälsa. Hon som i fullständig tillit erbjöd sina kunskaper till den som öppnade dörren. Den fria själen, den icke anställda, utanför samhället i en parallell värld. Inget socialt skyddsnät, ingen sjukförsäkring eller VAB, inga pengar på banken. Väntande. Liggande i livresans båt med händerna bakom nacken, väntande på vind, utan att hålla i rodret. Tillit.

Nu drar det ihop sig till 5.0. Det är visserligen några år kvar, men jag tror att det börjar gro redan nu. Det verkar som att alla de här tidigare versionerna ska gifta sig med varandra, morfa ihop till en helhet. För de har förstås alla funnits i mig hela tiden. Hittills har de dock behövt yttra sig solitärt, en i taget. Nu känns det som dags att få ihop hela den mångfasetterade personen som är jag.

Jag tänker att det har varit rätt kämpigt.
Och att komplexitet inte alls gynnas i samhället.
Att många ger upp på vägen, accepterar den första (eller andra) definitionen av sig själva.

Tänk, så mycket mer vi skulle få vara med om ifall vi vågade omdefiniera oss själva då och då! Leta lite inuti, gräva fram för länge sedan glömda aspekter av oss själva. Saker vi tyckte om ett tag, förr, då. Människor vi träffade och tappade, som vi nu saknar. Platser vi gillade men aldrig kom till.

För min del känns det här helt centralt: Att få vara alla jag.
Helst samtidigt.
Jag kan inte tänka mig att jag är ensam i det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kulturens roll

Jag har alltid älskat att måla och skapa i lera, sy, skriva berättelser, spela teater och snickra. Själva skapandet har alltid varit lika självklart som att andas eller äta för mig. Däremot har jag aldrig förstått mig på sport. När jag var 10 år var jag snabb. Jag blev därför värvad till friidrottsklubben av en kompis. På första träningen sprang jag fortare än alla andra och fick springa mot de lite äldre. Jag sprang fortare än dem också. Efter den gången gick jag aldrig mer tillbaka till träningen. Min far kunde inte förstå det. Jag kunde först inte förklara, men så småningom kom det: Varför? Varför ska jag springa? Det gav mig ingenting. Tävlandet var helt ointressant. Och att springa samma sträcka om och om igen? Fruktansvärt enahanda.   Som vuxen har jag dock funderat över det här. Det finns ju ett oerhört engagemang för både sport och kultur, så det finns definitivt ett behov av båda. Men vad gör de här olika krafterna i våra liv? Och har vi bala

När jag blir stor

"Vad ska du bli när du blir stor? Rita en bild och berätta för dina kamrater." Det var årskurs 2 i skolan. Barnen runt omkring mig satte fart. Brandmän, poliser, sjuksköterskor och lärare började ta form. Jag visste precis vad jag skulle rita! Tips till intresserade: 1 Om du går i en skola i ett sekulariserat arbetarsamhälle, där INGEN (och jag menar ingen) är religiös, säg inte att din framtidsdröm är att bli Jesus. 2 När den snälla läraren säger att du får ångra dig, dräm inte till med President som nummer två. Bild från Jesus Christ Superstar, Växjö. Foto: Mats Samuelsson (?) Det är inte lätt att vara barn. Jag var sju år, eftersom jag hade börjat ett år tidigare i skolan, och hade inga som helst begrepp om lagom eller möjligt. Vadå, Jesus gick väl inte i Jesus-skola? Vad är det som säger att inte jag kan bli nästa Jesus? Och jag veeet att vi inte har president i Sverige, men vad är det som säger att det är så när jag blir stor? Förresten kanske jag vill bo någ