En liten tonårstid av "men jag då" hade jag först. Jag behövde tänka så för att vända på skutan. När folk föreslog saker och när jag själv planerade saker så fick jag tänka "men jag då, vad får jag ut av det här"?
Oooo – att vara självisk!
Det är fult.
Eller är det så?
Kanske måste vi vara det, åtminstone lite.
För om inte jag för min talan, vem ska då göra det?
Det innebär ju inte att allt måste bli på mitt sätt eller att alla alltid ska visa hänsyn till mig. Däremot innebär det att jag också räknas.
Jag tyckte att det var en prima strategi. Det tyckte inte folk runt omkring. Nej, de var ju vana vid att jag alltid ställde upp och osjälviskt la mig platt. Dörrmattan utan egen vilja, hur praktiskt som helst. Men nu var det andra tider, minsann, och det gillades icke.
De nära och kära vande sig, men i de yttre cirklarna stötte jag på motstånd. Det visade sig att många av dem jag hade omgivit mig med faktiskt mest uppskattade mig för vad jag kunde göra för dem. När jag inte längre fyllde deras kvoter, spelade med i deras bollspel och drog ner poäng åt dem, så var det inte så intressant att ha mig med.
Givetvis fick jag inse min egen del i det här. En som stryker alla medhårs och hjälper alla att må bra kommer att åtminstone delvis dra till sig folk med väldigt stora behov. Runt varje sol kretsar ett antal planeter som livnär sig på värmen, liksom. Men jag hade blivit en utbränd supernova och kunde inte längre försörja ens de närmaste med min energi. Två möjliga strategier fanns: Hitta tillbaka till min egen energi eller bli en planet som kretsar kring någon annan sol.
Jag valde energivägen!
Oooo – att vara självisk!
Det är fult.
Eller är det så?
Kanske måste vi vara det, åtminstone lite.
För om inte jag för min talan, vem ska då göra det?
Det innebär ju inte att allt måste bli på mitt sätt eller att alla alltid ska visa hänsyn till mig. Däremot innebär det att jag också räknas.
Jag tyckte att det var en prima strategi. Det tyckte inte folk runt omkring. Nej, de var ju vana vid att jag alltid ställde upp och osjälviskt la mig platt. Dörrmattan utan egen vilja, hur praktiskt som helst. Men nu var det andra tider, minsann, och det gillades icke.
De nära och kära vande sig, men i de yttre cirklarna stötte jag på motstånd. Det visade sig att många av dem jag hade omgivit mig med faktiskt mest uppskattade mig för vad jag kunde göra för dem. När jag inte längre fyllde deras kvoter, spelade med i deras bollspel och drog ner poäng åt dem, så var det inte så intressant att ha mig med.Givetvis fick jag inse min egen del i det här. En som stryker alla medhårs och hjälper alla att må bra kommer att åtminstone delvis dra till sig folk med väldigt stora behov. Runt varje sol kretsar ett antal planeter som livnär sig på värmen, liksom. Men jag hade blivit en utbränd supernova och kunde inte längre försörja ens de närmaste med min energi. Två möjliga strategier fanns: Hitta tillbaka till min egen energi eller bli en planet som kretsar kring någon annan sol.
Jag valde energivägen!
Kommentarer
Skicka en kommentar