Fortsätt till huvudinnehåll

People pleaser

Att försöka göra så många som möjligt lyckliga var mitt mål. En ädel tanke – men ack, så fel det blev...

Jag blev en people pleaser, en som försökte göra alla nöjda. Åsidosatte mig själv och mina önskningar för att åstadkomma det som andra uttryckte. Enkelt uttryckt: I min fina devis "så mycket lycka som möjligt åt så många som möjligt" glömde jag bort en person – mig själv.

Tänkte oftast att det inte var så viktigt, det jag ville. Jag kunde ju avstå. Huvudsaken var ju att så många som möjligt blev glada! Men på något konstigt sätt blev det allt som oftast faktiskt på bekostnad av mig.

Den där grejen som ingen vill göra – äsch, jag tar den. Så lång tid tar den ju inte. Och visst kan jag hålla kursen fastän jag är sjuk! Annars måste ju 20 personer ställa om sig och krångla för att hitta ett nytt datum.

Det blev en livsstil. Jag lyssnade in vad andra behövde, ville, önskade och gjorde så gott jag kunde för att få det att hända. Men det kostade på... Jag åsidosatte mina egna behov och önskningar, lyssnade dåligt på min kropp och kände mig allt mer fångad i alla möjliga situationer. Till sist insåg jag att jag faktiskt inte ens valde mina vänner själv – jag bara accepterade alla som tog kontakt med mig och lät dem bli vänner.

Att också alltid välja minsta kakan, ta mat sist och välja det som blir över gör något för självkänslan. Det är förminskande. Aldrig var jag värd det bästa! Aldrig fick lilla Karin det hon drömde eller önskade.

Jag var helt enkelt snäll mot de allra flesta, men ganska elak mot mig själv. Tyvärr såg jag inte det här på många, många år. Mitt Pippi Långstrump-komplex slog till och jag tänkte: "Jag klarar det, jag är stark." Men eftersom jag också har storhetsvansinne (till husbehov), så satte jag väldigt höga mål och tog på mig galet många uppgifter. Det var dömt att misslyckas.

Till sist gick jag in i väggen.
Då kunde jag inte göra alla glada längre.
Jag kunde faktiskt inte göra någon glad alls, inte ens mig själv.

Så: No more people pleaser! Vilken tur.
Det var min smala lycka det.
Men hur skulle jag styra om?
Och vad skulle jag tro på och fylla mitt liv med?





Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Livets cykler

När jag fyllde 40, bestämde jag att jag fyllde 4.0 – den fjärde versionen, helt enkelt. Den första versionen var barnet och ungdomen , den jag uppfostrades till, den som bodde med sin födelsefamilj i det lilla samhället där världen var färdig. Hon som sågs som en introvert pluggis, finbarn som dansade, hon som alltid maxade alla prov. En outsider i rostbrun cape och filthatt. Flickan som skulle bli forskare, läkare, advokat eller åtminstone journalist. Den andra var tjugoåringen som gav sig ut och testade att stå på egna ben, som åkte till borgarstaden för att plugga men som blev koreograf och regissör . Hon som på tåget dit bestämde sig för att kliva av som en extrovert och självsäker person, som lyfte fram allt det kreativa, drivna och busiga i sig själv och alla. Hon som startade och drev dansskola för tusentals barn och ledde stora musikaluppsättningar, gick på premiärer och var som solen. Den tredje var mammakvinnan , som födde barn och renoverade hus. Som blev ordförande fö
Skicka en kommentar
Läs mer

Sjukling – med en hemlig längtan

Ett glatt barn var jag enligt uppgift – men jag lyckades beta av en hel del sjukdom före min 18-årsdag. Alla barnsjukdomar utom påssjukan. Lårbensbrott som 3-åring med påföljande njursten, sjukhusvistelse i många veckor. Blandade barnallergier (jordgubbar m m) och sedan svår gräsallergi (gråbo, timotej) som 12-åring. Sprutor, piller, inhalator – sommaren igenom var jag hårt medicinerad och jättetrött. Första ryggproblemen vid 13. Svår kotförskjutning, "utslitna diskar" (ha!), ischias. Gick med pyttesteg, svåra smärtor. Benhinneinflammation. Urinvägsinfektion. Många öroninflammationer, en gång så illa att jag blev döv i 3 veckor. Spricka i hälen, gips. En period med höfter som gick ur led. Förhöjd ärrbildning på axlar och bröst – det blev stora, röda ärr så fort jag kliade mig. Och de gick inte bort. Salmonella. Hu, det var inte kul. Scharlakansfeber – åh, det var när jag var vald till Nynäshamns lucia! Det vägrade jag att missa, så jag stapplade runt med 40 graders feber
Skicka en kommentar
Läs mer

Leva i lycka

Mesta möjliga lycka åt så många som möjligt. Men vad är lycka? När uppstår den? Vad gör mig lycklig? Oh, det var inte svårt. Redan som tonåring insåg jag att även om jag hade stor fallenhet för teoretiska studier och var högpresterande i skolan, så gav det mig absolut ingenting. De roliga ämnena – svenska, engelska, historia, bild, musik, religion, franska, spanska, marknadsföring – var roliga för att jag fick vara kreativ där och att de gav mig upplevelser. Att försöka förstå andra människor, med andra livsåskådningar eller i andra tidsåldrar var roligt och spännande. Det handlade om att kunna leva sig in, att fantisera och uppleva. Att skriva (på vilket språk som helst) är skapande. Däremot var jag inte så förtjust i grammatik och förstod inte alls varför mitt ständiga argument för varför jag valde en viss verbform "det hör man ju" inte räckte. Men roligast av allt var dans. Jag dansade och dansade, så mycket jag kunde. Jazz, balett, modernt, stepp förstås, karaktärsd
Skicka en kommentar
Läs mer