En fundersam själ

Ända sedan jag var liten har jag varit en grubblare. Det kanske har gått de flesta förbi, för utåt sett har jag sett ut som en doer, en som gör. Och visst: Jag har gjort. Också. Men mest har jag faktiskt tänkt.

Jag började fundera över meningen med livet när jag var 11/12 år. Vuxenlivet, framtiden – det verkade så meningslöst för mig. Ska vi bara leva för att dö? Eller för levandets skull? Skaffa barn som ska leva tills de dör? Jag sökte ett ”higher purpose”, en högre mening, ett syfte. 

Jag växte upp i en sekulariserad, eller snarare ateistisk, familj. Religion var opium för folket, något de med klent förstånd tog till när de inte redde ut sin situation. Förstånd, intelligens och naturvetenskapliga metoder var det som dyrkades i mitt barndomshem. 

Det skavde för mig. Jag kände med hela mitt väsen och varenda fiber i min kropp att det inte kunde vara hela sanningen. Dessutom tänkte jag rationellt: Om allt går ut på att födas, begripa saker, producera för att överleva för att sedan dö och bli en jordkoka efter 90 år, då är det bra meningslöst. Helt krasst: Kanske lika bra att skippa mittpartiet och gå direkt på jordkokan, så sparar vi tid?

Jag funderade på det här en hel del. Lite i smyg, sådär, medan jag var duktig i skolan och jobbade vidare med min dansutveckling. Det resulterade så småningom en dikt som hette Förtvivlans träsk. Härligt tonårsdramatisk, med rim och allt. :) Den låg i min byrålåda i många år. Jag kände att när den där tanken om att leva i 90 år för att sedan dö och återgå till en jordkoka kom över mig, då sjönk jag allt djupare i det där träsket. Så fruktansvärt meningslöst! 

Efter mycket fnulande kom jag fram till att det egentligen inte spelar någon roll om det rent objektivt finns mening med livet, om det finns en ”sann” mening. Det viktiga är att vi själva uppfattar vårt liv som meningsfullt. Om vi inte lever för att tjäna Gud, så måste vi nog i alla fall se till att spela någon sorts roll i det stora hela. 

När jag tänkte efter var mina föräldrars tro på naturvetenskapliga metoder och landvinningar just det. I den världsbilden var det meningsfullt att granska, mäta, räkna och beskriva för att de som kommer efter ska förstå mer. Ett syfte så gott som något, tänkte jag, men inget för mig. Jag ville inte förstå, jag ville uppleva! Känna, smaka, lyssna, se, njuta. Lycka – jag ville helst vara lycklig!   

Men kan en människa leva bara för sin egen lycka? Nej, kom jag fram till, det blir inte bra. Då kan andra fara illa. Så när jag var tretton år formulerade jag min första devis: ”Mesta möjliga lycka åt så många som möjligt.” DET skulle mitt liv handla om! 

En god tanke av den lilla trettonåringen.
Om jag bara hade vetat vart det skulle ta mig...