Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturens roll


Jag har alltid älskat att måla och skapa i lera, sy, skriva berättelser, spela teater och snickra. Själva skapandet har alltid varit lika självklart som att andas eller äta för mig.
Däremot har jag aldrig förstått mig på sport.

När jag var 10 år var jag snabb. Jag blev därför värvad till friidrottsklubben av en kompis. På första träningen sprang jag fortare än alla andra och fick springa mot de lite äldre. Jag sprang fortare än dem också. Efter den gången gick jag aldrig mer tillbaka till träningen.

Min far kunde inte förstå det. Jag kunde först inte förklara, men så småningom kom det: Varför? Varför ska jag springa? Det gav mig ingenting. Tävlandet var helt ointressant. Och att springa samma sträcka om och om igen? Fruktansvärt enahanda. 

Som vuxen har jag dock funderat över det här. Det finns ju ett oerhört engagemang för både sport och kultur, så det finns definitivt ett behov av båda. Men vad gör de här olika krafterna i våra liv? Och har vi balans mellan dem?

Jag ser det som yin och yang. Göra och vara. Prestation och existens. Överleva och leva. Jag tror att sport och kultur föder två väldigt olika aspekter av våra liv.

Sport handlar väldigt mycket om prestation. Där ska vi vara duktiga på att springa, kasta saker, slåss, kämpa – färdigheter som stärker vår överlevnad. Vi ska träna på och uppskatta de fysiska talangerna som är viktiga för att sätta mat på bordet och vara trygga. Sporten får oss att driva på, att fortsätta framåt.

Kultur, å andra sidan, handlar om kommunikation och förståelse. Vi uttrycker oss för att få till ett möte mellan oss och betraktaren. Och ytterst handlar det om att förstå. Sig själv, andra människor, världen. Jag tänker att vi försöker skapa sammanhang och förstå vår existens. Kulturen får oss att stanna upp, att njuta och fundera.

Överleva, prestera, vara stark, kämpa.
Kommunicera, förstå, skapa sammanhang, njuta.
Två kompletterande krafter – väldigt vackert.
Båda behövs.

Men vad händer när ett samhälle tenderar att gynna prestation mer än något annat? När det är fint att köra slut på sig, bara man klarar sig till deadline eller över mållinjen? När det blir väldigt mycket vi och dem, tävling sinsemellan? När en gruppledare för ett riksdagsparti kan skriva på sin Facebooksida att det bara finns bara två val, seger eller död?

Då tänker jag att balansen är rubbad.

Jag tror att vi behöver kommunicera mer. Förstå varandra bättre. Och också se oss själva i ett lite större sammanhang. Vi behöver mer kultur – och det nu.

Nu mer än någonsin behöver vi mer skapande i skolan och fler estetiska ämnen som tas på allvar. Fler företag som sponsrar kultur, fler kulturakter vid alla typer av sammankomster, mer konst som ifrågasätter och förklarar.

Vi behöver mer som binder oss samman, kommunicerar och skapar förståelse.
Annars blir allt bara en tävling, en strid.
Vi behöver uppskatta kulturens roll och värdesätta den!


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Livets cykler

När jag fyllde 40, bestämde jag att jag fyllde 4.0 – den fjärde versionen, helt enkelt. Den första versionen var barnet och ungdomen , den jag uppfostrades till, den som bodde med sin födelsefamilj i det lilla samhället där världen var färdig. Hon som sågs som en introvert pluggis, finbarn som dansade, hon som alltid maxade alla prov. En outsider i rostbrun cape och filthatt. Flickan som skulle bli forskare, läkare, advokat eller åtminstone journalist. Den andra var tjugoåringen som gav sig ut och testade att stå på egna ben, som åkte till borgarstaden för att plugga men som blev koreograf och regissör . Hon som på tåget dit bestämde sig för att kliva av som en extrovert och självsäker person, som lyfte fram allt det kreativa, drivna och busiga i sig själv och alla. Hon som startade och drev dansskola för tusentals barn och ledde stora musikaluppsättningar, gick på premiärer och var som solen. Den tredje var mammakvinnan , som födde barn och renoverade hus. Som blev ordförande fö

Sjukling – med en hemlig längtan

Ett glatt barn var jag enligt uppgift – men jag lyckades beta av en hel del sjukdom före min 18-årsdag. Alla barnsjukdomar utom påssjukan. Lårbensbrott som 3-åring med påföljande njursten, sjukhusvistelse i många veckor. Blandade barnallergier (jordgubbar m m) och sedan svår gräsallergi (gråbo, timotej) som 12-åring. Sprutor, piller, inhalator – sommaren igenom var jag hårt medicinerad och jättetrött. Första ryggproblemen vid 13. Svår kotförskjutning, "utslitna diskar" (ha!), ischias. Gick med pyttesteg, svåra smärtor. Benhinneinflammation. Urinvägsinfektion. Många öroninflammationer, en gång så illa att jag blev döv i 3 veckor. Spricka i hälen, gips. En period med höfter som gick ur led. Förhöjd ärrbildning på axlar och bröst – det blev stora, röda ärr så fort jag kliade mig. Och de gick inte bort. Salmonella. Hu, det var inte kul. Scharlakansfeber – åh, det var när jag var vald till Nynäshamns lucia! Det vägrade jag att missa, så jag stapplade runt med 40 graders feber

Leva i lycka

Mesta möjliga lycka åt så många som möjligt. Men vad är lycka? När uppstår den? Vad gör mig lycklig? Oh, det var inte svårt. Redan som tonåring insåg jag att även om jag hade stor fallenhet för teoretiska studier och var högpresterande i skolan, så gav det mig absolut ingenting. De roliga ämnena – svenska, engelska, historia, bild, musik, religion, franska, spanska, marknadsföring – var roliga för att jag fick vara kreativ där och att de gav mig upplevelser. Att försöka förstå andra människor, med andra livsåskådningar eller i andra tidsåldrar var roligt och spännande. Det handlade om att kunna leva sig in, att fantisera och uppleva. Att skriva (på vilket språk som helst) är skapande. Däremot var jag inte så förtjust i grammatik och förstod inte alls varför mitt ständiga argument för varför jag valde en viss verbform "det hör man ju" inte räckte. Men roligast av allt var dans. Jag dansade och dansade, så mycket jag kunde. Jazz, balett, modernt, stepp förstås, karaktärsd