Kulturens roll

Jag har alltid älskat att måla och skapa i lera, sy, skriva berättelser, spela teater och snickra. Själva skapandet har alltid varit lika självklart som att andas eller äta för mig.

Däremot har jag aldrig förstått mig på sport.

När jag var 10 år var jag snabb. Jag blev därför värvad till friidrottsklubben av en kompis. På första träningen sprang jag fortare än alla andra och fick springa mot de lite äldre. Jag sprang fortare än dem också. Efter den gången gick jag aldrig mer tillbaka till träningen.

Min far kunde inte förstå det. Jag kunde först inte förklara, men så småningom kom det: Varför? Varför ska jag springa? Det gav mig ingenting. Tävlandet var helt ointressant. Och att springa samma sträcka om och om igen? Fruktansvärt enahanda. 

Som vuxen har jag dock funderat över det här. Det finns ju ett oerhört engagemang för både sport och kultur, så det finns definitivt ett behov av båda. Men vad gör de här olika krafterna i våra liv? Och har vi balans mellan dem?

Jag ser det som yin och yang. Göra och vara. Prestation och existens. Överleva och leva. Jag tror att sport och kultur föder två väldigt olika aspekter av våra liv.

Sport handlar väldigt mycket om prestation. Där ska vi vara duktiga på att springa, kasta saker, slåss, kämpa – färdigheter som stärker vår överlevnad. Vi ska träna på och uppskatta de fysiska talangerna som är viktiga för att sätta mat på bordet och vara trygga. Sporten får oss att driva på, att fortsätta framåt.

Kultur, å andra sidan, handlar om kommunikation och förståelse. Vi uttrycker oss för att få till ett möte mellan oss och betraktaren. Och ytterst handlar det om att förstå. Sig själv, andra människor, världen. Jag tänker att vi försöker skapa sammanhang och förstå vår existens. Kulturen får oss att stanna upp, att njuta och fundera.

Överleva, prestera, vara stark, kämpa.

Kommunicera, förstå, skapa sammanhang, njuta.

Två kompletterande krafter – väldigt vackert.
Båda behövs.

Men vad händer när ett samhälle tenderar att gynna prestation mer än något annat? När det är fint att köra slut på sig, bara man klarar sig till deadline eller över mållinjen? När det blir väldigt mycket vi och dem, tävling sinsemellan? När en gruppledare för ett riksdagsparti kan skriva på sin Facebooksida att det bara finns bara två val, seger eller död?

Då tänker jag att balansen är rubbad.

Jag tror att vi behöver kommunicera mer. Förstå varandra bättre. Och också se oss själva i ett lite större sammanhang. Vi behöver mer kultur – och det nu.

Nu mer än någonsin behöver vi mer skapande i skolan och fler estetiska ämnen som tas på allvar. Fler företag som sponsrar kultur, fler kulturakter vid alla typer av sammankomster, mer konst som ifrågasätter och förklarar.

Vi behöver mer som binder oss samman, kommunicerar och skapar förståelse.

Annars blir allt bara en tävling, en strid.

Vi behöver uppskatta kulturens roll och värdesätta den!