Mesta möjliga lycka åt så många som möjligt. Men vad är lycka? När uppstår den? Vad gör mig lycklig?
Oh, det var inte svårt. Redan som tonåring insåg jag att även om jag hade stor fallenhet för teoretiska studier och var högpresterande i skolan, så gav det mig absolut ingenting. De roliga ämnena – svenska, engelska, historia, bild, musik, religion, franska, spanska, marknadsföring – var roliga för att jag fick vara kreativ där och att de gav mig upplevelser.
Att försöka förstå andra människor, med andra livsåskådningar eller i andra tidsåldrar var roligt och spännande. Det handlade om att kunna leva sig in, att fantisera och uppleva. Att skriva (på vilket språk som helst) är skapande. Däremot var jag inte så förtjust i grammatik och förstod inte alls varför mitt ständiga argument för varför jag valde en viss verbform "det hör man ju" inte räckte.
Men roligast av allt var dans. Jag dansade och dansade, så mycket jag kunde. Jazz, balett, modernt, stepp förstås, karaktärsdans. Var med i en showgrupp, undervisade. Att leva som dansare, gå på auditions och bli bedömd, var dock inget som lockade. Jag studerade därför vidare till Informatör. Det näst bästa, om jag nu inte skulle få dansa.
I Växjö, under studietiden, hann dock dansen ikapp mig. Jag blev återigen danslärare, sedan koreografassistent och plötsligt koreograf samt regissör. 'Tja varför inte', tänkte jag och startade en liten danssskola. 11 klasser som jag höll själv. En termin senare var det 20 och jag hade en verksamhet som bar en heltidslön. Och koreografiuppdragen trillade på. Jag var kreativ på dubbel heltid och inspirationen och glädjen verkade aldrig ta slut.
Så småningom gick jag in i väggen. Det blev för mycket även av det allra godaste. I 15 år har jag arbetat med att hitta nya himlar, arbeta fram en mer hållbar livsstil och lära mig gilla flera saker.
Efter mycket funderande har jag kommit på vad jag tror är mitt livsmål:
Att uppleva.
Jag är lyckligast när jag läser en bok som startar nya tankar, eller sjunger en sång som ger mig en viss känsla, eller upptäcker en ny maträtt. Den här lilla människan som är jag är helt ointresserad av karriär, av status, av kontakter, av pengar, av socialt klättrande. Jag vill bara känna.
Sitta vid havet och känna vinden mot min hud. Kisa mot solen, se glittret i havet och den blå himlen spegla sig i vågorna. Gräva med fötter och händer i sanden. Känna solen värma min kropp. Doften av hav, strandråg, kanske backtimjan. Äta en solmogen, alldeles ljuvlig frukt. Dricka friskt vatten. Lyssna på naturljuden och kanske människor i närheten.
Eller röra mig till musik. Låta min kropp njuta av sig själv, i den känsla som musiken frambringar. Sjunga för full hals. Läsa intensivt och lämna den vanliga världen för en låtsasvärld som blir riktigare och viktigare för en stund. Känna doften av en ljuvlig rökelse eller blomma, äta en festmåltid.
Uppleva.
Jag tänker att det finns inget viktigare.
För vad som än händer när vi dör: Kroppen kommer inte med.
Den har vi nu, en gång och aldrig mer.
Njut av den. Njut av relationer och ditt unika perspektiv.
Nästa gång är det en annan resa.
Oh, det var inte svårt. Redan som tonåring insåg jag att även om jag hade stor fallenhet för teoretiska studier och var högpresterande i skolan, så gav det mig absolut ingenting. De roliga ämnena – svenska, engelska, historia, bild, musik, religion, franska, spanska, marknadsföring – var roliga för att jag fick vara kreativ där och att de gav mig upplevelser.
Att försöka förstå andra människor, med andra livsåskådningar eller i andra tidsåldrar var roligt och spännande. Det handlade om att kunna leva sig in, att fantisera och uppleva. Att skriva (på vilket språk som helst) är skapande. Däremot var jag inte så förtjust i grammatik och förstod inte alls varför mitt ständiga argument för varför jag valde en viss verbform "det hör man ju" inte räckte.
Men roligast av allt var dans. Jag dansade och dansade, så mycket jag kunde. Jazz, balett, modernt, stepp förstås, karaktärsdans. Var med i en showgrupp, undervisade. Att leva som dansare, gå på auditions och bli bedömd, var dock inget som lockade. Jag studerade därför vidare till Informatör. Det näst bästa, om jag nu inte skulle få dansa.
I Växjö, under studietiden, hann dock dansen ikapp mig. Jag blev återigen danslärare, sedan koreografassistent och plötsligt koreograf samt regissör. 'Tja varför inte', tänkte jag och startade en liten danssskola. 11 klasser som jag höll själv. En termin senare var det 20 och jag hade en verksamhet som bar en heltidslön. Och koreografiuppdragen trillade på. Jag var kreativ på dubbel heltid och inspirationen och glädjen verkade aldrig ta slut.
Så småningom gick jag in i väggen. Det blev för mycket även av det allra godaste. I 15 år har jag arbetat med att hitta nya himlar, arbeta fram en mer hållbar livsstil och lära mig gilla flera saker.
Efter mycket funderande har jag kommit på vad jag tror är mitt livsmål:
Att uppleva.
Jag är lyckligast när jag läser en bok som startar nya tankar, eller sjunger en sång som ger mig en viss känsla, eller upptäcker en ny maträtt. Den här lilla människan som är jag är helt ointresserad av karriär, av status, av kontakter, av pengar, av socialt klättrande. Jag vill bara känna.
Sitta vid havet och känna vinden mot min hud. Kisa mot solen, se glittret i havet och den blå himlen spegla sig i vågorna. Gräva med fötter och händer i sanden. Känna solen värma min kropp. Doften av hav, strandråg, kanske backtimjan. Äta en solmogen, alldeles ljuvlig frukt. Dricka friskt vatten. Lyssna på naturljuden och kanske människor i närheten.
Eller röra mig till musik. Låta min kropp njuta av sig själv, i den känsla som musiken frambringar. Sjunga för full hals. Läsa intensivt och lämna den vanliga världen för en låtsasvärld som blir riktigare och viktigare för en stund. Känna doften av en ljuvlig rökelse eller blomma, äta en festmåltid.
Uppleva.
Jag tänker att det finns inget viktigare.
För vad som än händer när vi dör: Kroppen kommer inte med.
Den har vi nu, en gång och aldrig mer.
Njut av den. Njut av relationer och ditt unika perspektiv.
Nästa gång är det en annan resa.
Kommentarer
Skicka en kommentar